paintingglory

Nu får jag bittert ångra mina frågesportsorgier jag har frossat i. Den dystra sanningen är nämligen att jag inte har någon koll på läget överhuvudtaget vad gäller fysiken. I´m screwed så att säga. 

Jag har blivit himla försoffad och bekväm på sista tiden! Detta känns inte helt bra faktiskt. Jag brukar inte vara sån, och jag saknar min energi enormt mycket! Plötsligt är allting oerhört mycket jobbigare än det borde vara, och jag är bara allmänt oföretagsam. Oh simple thing, where have you gone?!

Nu är det snart dags för mig att vakna upp ur den dvala jag har vandrat runt nedsjunken i de senaste veckorna. Gödd av mat och framför allt choklad rullar jag fram som en sengångare framåt kvällen, och tillbringar den mesta tiden med att a) titta på Greys Anatomy och b) spela frågespel med mor och far. Mycket angenämt, om än lite försoffat. 

Står det ett frågetecken i min panna? För det känns så. Nej förresten, inte ett, hundra allra minst! Ambivalensen har slagit till med full styrka och jag är slav under den. Som Sartre sa, det fria valet skapar ångest! Vi är dömda till friheten! 

Jag är trött. Sådär ligga-på-golvet-och-titta-upp-i-taket-trött. Jag dör jag dör jag dör jag dör är ungefär allt min hjärna orkar prestera.

Jag hade egentligen gått och lagt mig, men det var en sak som jag började tänka på, så här kommer en liten moralkaka. 

Jaha. Då sitter man här igen, huvudet snurrar av saker jag BORDE men inte har tid / ork / lust till. Det enda jag vill är att sova. Jag skulle säkert kunna sova i flera månader nu... Ibland önskar jag att det fanns nån person som kunde fatta alla sånna där irrelevanta, halvoviktiga beslut som man själv inte orkar fundera över, men som i smyg tar alldeles för mycket av ens energi, åt mig. Då hade jag sluppit att leva med min ständigt eskalerande ambivalens, i valet och kvalet om allt från vilka strumpor jag ska sätta på mig på morgonen, till vad jag ska göra med mitt liv. Det där som kommer efter våren alltså. Det där som jag gör mitt allra bästa för att inte tänka på. 

Till min stora fasa har min kära mor fått för sig att vi ska julstäda. Väldigt oroväckande. Särskilt med tanke på att det är jag som är ordningsmänniskan i huset, det är inte ALLS jag som stökar ner... 

Vad ska man göra???????? När man inte ens vet vad man själv vill är det svåååårt.... Damn. Och inte är jag nykter heller.

Nu är det över! Det gick fruktansvärt dåligt, men det är över! 

Det måste iallafall ha varit min tanke igårkväll när jag kom på den briljanta idén att ställa väckarklockan på halv sex (någon gång efter att jag hade däckat med mina biologianteckningar över huvudet) i förhoppningen att jag på något mirakulöst sätt skulle kunna få in allt som inte fastnade igår... Jag kan inte säga att det var helt genomtänkt. Helst av allt vill jag bara lägga mig i sängen med täcket över huvudet och stanna där i ungefär tre månader framåt. Well. 

Idag känner jag mig lite melankolisk, på ett sardoniskt, cyniskt sätt. Det verkar som om dessa söndagar är dömda att stå för min bitterhets fulla kapacitet. I'm just saying. 

Jag är i extas just nu! Anledningen är att jag lyckades komma över ett STORT antal Billie the vision and the dancers låtar. 

Ja så här är det, det är fredagskväll och jag sitter hemma och pluggar! Mina känslor är lite kluvna, å ena sidan känner jag mig väldigt stolt över min disciplin och min inre styrka som hindrar mig från att hitta på nåt annat, å andra sidan börjar jag frukta att jag håller på att bli till en av de där människorna som "inte har nåt liv" (inga namn nämnda, men let's face it - jag tror vi alla känner till sorten)! Med tanke på att jag tillbringade hela förra helgen i total isolation, i exil med endast mina biologianteckningar som sällskap tycker jag att mina rädslor är befogade. Att jag dessutom faktiskt är väldigt fascinerad av ämnet och nästan, nästan tycker att det är roligt bekräftar ju precis mina farhågor! Oh dear god! Jag har förvandlats till en äkta pluggis! 

Jag är ganska glad idag. Eller, nu ska jag inte ljuga, jag hade en sån där morgon imorse. En sån som får en att:

Ibland undrar jag om jag har för höga tankar om mig själv och mina vänner eller om min omgivning verkligen är så... imbecill, inskränkt, IQ-befriad, körd, pantad, tjockskallig, naiv, trög, puckad, urblåst (ja jag sitter med ett synonymlexikon bredvid mig) som jag får för mig?? Jag skulle naturligtvis kunna fortsätta i evighet på listan med lämpliga ord som jag exklusivt förbehåller åt att associera med vissa personer, men jag tror att jag har fått fram poängen. 

Du vet. När allt känns rätt grått och mediokert. Jag är inte ens på dåligt humör, men jag är då inte på bra humör heller, for sure. Mediokert är ordet. 

.....fråga mig inte om den gullegulliga rosa layouten. Jag har ingen aning om hur den kom dit eller hur man gör något åt den.

Alltså det här med lussebullar. De är jättebra. De är jättegoda. Jag är ett fan av lussebullar - tro inget annat. MEN vägen dit är inte rolig. Jag ser det lite så här; antingen kan man muntert och frejdigt utan minsta förbehåll stoppa ned händerna i en bunke med smör och ägg och mjöl och whatever och knåda för glatta livet. Eller också kan man hälla mjöl och strösocker över hela köksgolvet och finna sig själv inkletad med smör upp till armbågarna, och mitt i sina halvhjärtade försök att få deg nr 1 och deg nr 2 att hålla ihop sätta sig vid datorn och skriva ett blogginlägg. 

Ja. Nu har jag alltså en blogg.