existentiell ångest.
Enligt Sartre är ångest inför framtiden ett naturligt, kanske till och med elementärt tillstånd hos människan. Det fria valet skapar ångest. Heidegger hävdar att denna ångest är såpass grundläggande för vår egentliga existens att allt annat i själva verket är verklighetsflykt. Likafullt är vi beroende av den. Vi bygger upp en tillvaro genom jobb, studier, vänner och så vidare, men vad betyder det egentligen? Man kan lika gärna vara någon helt annanstans i huvudet. Vad är då verkligheten, det som verkligen räknas? Hur viktiga är egentligen de fysiska faktorerna?
Trots att det antagligen inte finns någon förutsatt mening med livet är vi dömda till sökandet. Eller tror att vi är det. För sökandet i sig ger ju livet en mening. Kanske är det ändå så att det är vi själva som skapar oss en meningsfullhet?
Varje val man gör, varje beslut man fattar får följder. Man döms och definieras efter dem, av sig själv och andra. Även att inte välja är ju ett val. Just att existensen föregår essensen är ju så knepigt. Tänk om man var en stol eller något. Då hade allt varit himla mycket lättare.
Jag känner mig oerhört nihilistisk idag.
Trots att det antagligen inte finns någon förutsatt mening med livet är vi dömda till sökandet. Eller tror att vi är det. För sökandet i sig ger ju livet en mening. Kanske är det ändå så att det är vi själva som skapar oss en meningsfullhet?
Varje val man gör, varje beslut man fattar får följder. Man döms och definieras efter dem, av sig själv och andra. Även att inte välja är ju ett val. Just att existensen föregår essensen är ju så knepigt. Tänk om man var en stol eller något. Då hade allt varit himla mycket lättare.
Jag känner mig oerhört nihilistisk idag.
Kommentarer
Trackback
