Blablabla
Det är så konstigt hur olika människor är. Jag menar, självklart vet man ju att alla människor är unika, speciella och så vidare, men jag fattar inte riktigt HUR olika man faktiskt är. För det mesta brukar jag ändå kunna sätta mig in i hur folk resonerar och känner, även om jag inte alls håller med. Därför känns det otroligt tungt att inse att den människa som en gång stod mig så nära, som har varit min vän i sexton års tid nu är så långt ifrån mig att jag inte kan nå fram. Det har inte alltid varit särskilt bra mellan oss, det var nog ofta lite av en hat-kärlek, men ändå. Vi har på ett eller annat sätt alltid funnits vid varandras sida. Och först i måndags insåg jag hur långt borta ifrån mig hon var. Det är inte så att jag inte vet att hon inte berättar allt för mig, det är jag medveten om, men exakt HUR mycket det var som hon aldrig berättar...
Nu känns det som om jag inte känner henne, som om jag aldrig riktigt känt henne. Det känns nästan som om allt bara är en stor jävla lögn. Det enda som fortfarande förenar oss, det som gör att vi överhuvudtaget pratar med varandra är alla minnen. Vi har absolut inget gemensamt längre.
Jag minns hur folk som träffade oss alltid blandade ihop våra namn. Vi klädde oss i likadana kläder, hade likadana långa flätor. Vi hade båda många syskon, och vi såg oss nog ofta lite som syskon själva. Vi blev kanske retade för nåt, men vi var ändå tillsammans så det gjorde liksom inte så mycket.
Men någonstans på vägen blev hon den där tjejen, ni vet, hon som alla ville vara med, och då blev ju jag ganska ointressant. Ändå var vi fortfarande vänner, och så bytte vi skola och blev till en början förstås oskiljaktiga i en främmande miljö. Under de åren fortsatte vi att hålla ihop, vi och några tjejer till. En dag diagnostiserades hon som diabetiker, vilket till slut ledde till att hon fick ätstörningar och så småningom anorexia. Vi var ganska små då, om man kan säga så, och vi andra tjejer hade väldigt svårt att hantera detta. Vi försökte, på vårt tafatta sätt, att hjälpa henne, och finnas där som stöd, men det var, då som nu, otroligt svårt att nå fram till henne. Men vi stod varandra nära, jag tror att hon kände mer förtroende för mig än för de andra, och till slut hade jag också nästan hamnat där hon var. Vi hade ju varandra...
Så bytte vi skola igen. Ett mardrömsår, jag avskydde klassen, och hon gled mer och mer ifrån mig.
Sen åkte jag till Tyskland i ett halvår och det var det bästa jag nånsin gjort. Jag började må bra igen. När jag kom hem försökte vi låtsas som om allt var som förr, men förändringen var oundviklig. Sen dess har vi ändå umgåtts och haft roligt tillsammans, även om jag till och från tyckt att hon är väldigt svår. Jag har ju märkt att hon fortfarande inte mår helt bra och jag har verkligen försökt prata med henne gång på gång. Hittills har jag ändå trott att hon förstått vad jag pratat om, men kanske inte riktigt haft kraft eller vilja att förändra.
Nu inser jag att vi alltid har varit på helt olika nivåer. Jag ser också att vår vänskap alltid har legat på mig, jag har varit den som har fått vara där för henne när hon mått som sämst, när hon gråtit, men hon har aldrig funnits där för mig.
Nu vet jag inte var jag ska stå, hur jag ska gå vidare med allt det här. Hon låtsas som om inget har hänt.
Jag vet att jag måste prata med henne igen, men det är så otroligt svårt att ta upp. Fan.
Det här inlägget blev visst både längre och betydligt mer självutlämnande än jag hade planerat, men med tanke på att antalet läsare på den här bloggen inte direkt sträcker sig till en oberäknelig massa så känns det ändå rätt okej.. höhö.
Kommentarer
Trackback
