vavava...!!!
Idag är jag uppsnärjd i det blå, jag vet inte vad som händer eller vad jag gör. Framför allt inte varför! Eller hur. Eller var eller när. You get it.
Anledningen till min förvirring är troligen lite för lite sömn i kombination med lite för mycket M&M. Förutom det har jag fått en slags överdos av K och det är aldrig riktigt nyttigt. Han är en märklig märklig människa. Men hey, jag har fått mig en lektion i konsten att ragga på krogen iallafall! Han tyckte jag behövde det. Vem vet, det kanske jag gör? Hädanefter får jag helt enkelt skärpa mig och springa efter alla män jag kan hitta när jag är ute. Helt klart. Tydligen är jag för kräsen! Who knew?
Ja det är som man brukar säga, varje dag lär man sig något nytt!
Nu ska jag på promenad med E! (jag tycker att det ser roligt ut att endast skriva första bokstaven i folks namn, plus att det är roligt att vara lite hemlig. Plus att man aldrig vet vem som kan komma över detta. Höhö).
.....
And I'm feelin' the same way all over again
Feelin' the same way all over again
Singin' the same lines all over again
No matter how much I pretend
Another day that I can't find my head
My feet don't look like they're my own
I'll try and find the floor below to stand
I hope I reach it once again
Snön vräker ner allt mer ju mer tiddelipom
Då var det dags!! Nu börjar en veckas konstant pluggande. Det går väl sådär, som ni kan se. Men det är helt underbart väder ute, jag är väldigt trött på vintern och så, men när man kan sitta inomhus och vara bakis och mysa är det verkligen stämningsfullt med snön som faller utanför fönstret! Hela världen blir liksom alldeles tyst och man får en helt speciell känsla... man blir helt lugn och samtidigt känner man sig som en liten unge igen! Åh jag vill ut och åka pulka!!!
Måste bara säga helt random att jag har världens underbaraste bror! Han är verkligen BÄST!!
waiting searching hoping dreaming
Jag är så himla less på mörker och kyla och allt vad vintern innebär! Jag vill att det ska bli varmt ute, jag vill ha den där underbara känslan i magen, den som man bara får när våren precis har kommit, jag vill vara en liten unge igen, jag vill vara kär, jag vill vara glad, jag vill inte bry mig, jag vill bara känna...
Just nu känns allt bara ogreppbart och diffust. Jag blir trött och less på allt när det inte blir som jag vill och folk inte förstår mig.
Håkan är bra
Det här har växt i mig
Åh, så länge nu
Regnmoln brukade jaga mig
Och nu jagar jag morgonen längs avenyer
Du var full och jag var full
I aprilsolen
Du är den sortens flicka jag gillar
För du är tom och jag är tom
Och hon sa:
Egentligen är du inte kär i mig
Och egentligen
är det okej med mig
För jag blir aldrig kär i nån
Sånt där är slöseri med tid...
Men då slösar vi bort våra liv
(jag tänker alltid på dig i april)
Ge mig en kyss innan du går
att bygga en dröm på
En kyss innan du går
En kyss att bygga en dröm på
Egentligen älskar du inte mig
Och egentligen
är det okej med mig
För jag älskar ingen alls
Sånt där är slöseri med tid
Jag var ingen
Du var aprilhimlen
Som jag minns den...
och som jag minns dig...
Och jag hoppas att du kan se mig nu
Och jag hoppas att du....
hör mig nu
Idag är en dag som alla andra dagar fast ändå en ny dag.
Jag ska bara säga en sak, och det är att det faktiskt är himla jobbigt att gå runt och vara orolig för nån. Och jaaa jag är självisk som tänker så men jag orkar liksom inte! Inte när man inte får nåt tillbaka. Så det så!
Idag var det sol igen och därför är jag glad!! Så det så!
....
MEN SLUTA SNÖA DÅ!!!!
Sunday morning coming down
Det är söndagsmorgon, himlen är grå och jag är sjuk och sitter och snörvlar lite miserabelt till tonerna av Johnny Cash. Poetiskt...
Well, I woke up Sunday morning
With no way to hold my head that didn't hurt.
And the beer I had for breakfast wasn't bad,
So I had one more for dessert.
Then I fumbled in my closet through my clothes
And found my cleanest dirty shirt.
Then I washed my face and combed my hair
And stumbled down the stairs to meet the day.
I'd smoked my mind the night before
With cigarettes and songs I'd been picking.
But I lit my first and watched a small kid
Playing with a can that he was kicking.
Then I walked across the street
And caught the Sunday smell of someone frying chicken.
And Lord, it took me back to something that I'd lost
Somewhere, somehow along the way.
Blablabla
Det är så konstigt hur olika människor är. Jag menar, självklart vet man ju att alla människor är unika, speciella och så vidare, men jag fattar inte riktigt HUR olika man faktiskt är. För det mesta brukar jag ändå kunna sätta mig in i hur folk resonerar och känner, även om jag inte alls håller med. Därför känns det otroligt tungt att inse att den människa som en gång stod mig så nära, som har varit min vän i sexton års tid nu är så långt ifrån mig att jag inte kan nå fram. Det har inte alltid varit särskilt bra mellan oss, det var nog ofta lite av en hat-kärlek, men ändå. Vi har på ett eller annat sätt alltid funnits vid varandras sida. Och först i måndags insåg jag hur långt borta ifrån mig hon var. Det är inte så att jag inte vet att hon inte berättar allt för mig, det är jag medveten om, men exakt HUR mycket det var som hon aldrig berättar...
Nu känns det som om jag inte känner henne, som om jag aldrig riktigt känt henne. Det känns nästan som om allt bara är en stor jävla lögn. Det enda som fortfarande förenar oss, det som gör att vi överhuvudtaget pratar med varandra är alla minnen. Vi har absolut inget gemensamt längre.
Jag minns hur folk som träffade oss alltid blandade ihop våra namn. Vi klädde oss i likadana kläder, hade likadana långa flätor. Vi hade båda många syskon, och vi såg oss nog ofta lite som syskon själva. Vi blev kanske retade för nåt, men vi var ändå tillsammans så det gjorde liksom inte så mycket.
Men någonstans på vägen blev hon den där tjejen, ni vet, hon som alla ville vara med, och då blev ju jag ganska ointressant. Ändå var vi fortfarande vänner, och så bytte vi skola och blev till en början förstås oskiljaktiga i en främmande miljö. Under de åren fortsatte vi att hålla ihop, vi och några tjejer till. En dag diagnostiserades hon som diabetiker, vilket till slut ledde till att hon fick ätstörningar och så småningom anorexia. Vi var ganska små då, om man kan säga så, och vi andra tjejer hade väldigt svårt att hantera detta. Vi försökte, på vårt tafatta sätt, att hjälpa henne, och finnas där som stöd, men det var, då som nu, otroligt svårt att nå fram till henne. Men vi stod varandra nära, jag tror att hon kände mer förtroende för mig än för de andra, och till slut hade jag också nästan hamnat där hon var. Vi hade ju varandra...
Så bytte vi skola igen. Ett mardrömsår, jag avskydde klassen, och hon gled mer och mer ifrån mig.
Sen åkte jag till Tyskland i ett halvår och det var det bästa jag nånsin gjort. Jag började må bra igen. När jag kom hem försökte vi låtsas som om allt var som förr, men förändringen var oundviklig. Sen dess har vi ändå umgåtts och haft roligt tillsammans, även om jag till och från tyckt att hon är väldigt svår. Jag har ju märkt att hon fortfarande inte mår helt bra och jag har verkligen försökt prata med henne gång på gång. Hittills har jag ändå trott att hon förstått vad jag pratat om, men kanske inte riktigt haft kraft eller vilja att förändra.
Nu inser jag att vi alltid har varit på helt olika nivåer. Jag ser också att vår vänskap alltid har legat på mig, jag har varit den som har fått vara där för henne när hon mått som sämst, när hon gråtit, men hon har aldrig funnits där för mig.
Nu vet jag inte var jag ska stå, hur jag ska gå vidare med allt det här. Hon låtsas som om inget har hänt.
Jag vet att jag måste prata med henne igen, men det är så otroligt svårt att ta upp. Fan.
Det här inlägget blev visst både längre och betydligt mer självutlämnande än jag hade planerat, men med tanke på att antalet läsare på den här bloggen inte direkt sträcker sig till en oberäknelig massa så känns det ändå rätt okej.. höhö.
I´ve got sunshine!!
Jag är på ganska bra humör idag, trots dagens känslomässiga katastrofer och konfrontationer (inte roligt när man är så konflikträdd som jag, känner mig riktigt stolt över mig själv). Man får hoppas på att det var nån mening med det hela!
Men solen sken idag och det hjälper mot vinterdepp! Åh jag vill ha sommar! Typ nu.
