uppsatsskrivning.
Allteftersom dagen går och jag fortfarande växlar mellan att sitta och stirra på min uppsats och att sitta och stirra tomt ut i luften, känner jag hur jag liksom blir alldeles tom inuti och min röst antar en gnälligare ton för var gång jag tvingas säga något! Den sista kvarten har jag lyckats med att
1. slå huvudet i en vass kant när jag skulle lägga mig ner på bordet (för att jag ville att ingen i min omgivning skulle undgå att förstå att det är synd om mig. Än en gång kommer jag till insikten att melodramatik inte ligger för mig.)
2. slå i armbågen i stolen.
Åh, tänker jag, ännu ett ypperligt tillfälle att få gnälla!
Livets små gåvor i vardagen. Ack ja.
Kommentarer
Trackback
