Jag filosoferar igen...
Jag hade egentligen gått och lagt mig, men det var en sak som jag började tänka på, så här kommer en liten moralkaka.
Jag råkade få syn på en bild som nån dude från skolan hade lagt upp på en av våra lärare. Bilden var tagen i ett sånt där ögonblick som bara får en att tänka neej!.... och så skrattar man kanske lite. Men att utan personens vetskap sen lägga upp bilden på internet tycker jag är fel. Och dessutom uppfölja den med en massa kommentarer som jag inte ska upprepa, men som i huvudsak gick ut på att håna läraren. Lyteskomik? Nja, i så fall lyteskomik med en så total avsaknad av moralisk eftertanke att skrattet fastnar i halsen...
Någon hade inlett en slags debatt under, och försökt påpeka det absurda i situationen, och som svar fick han ungefär "sug min kuk". Detta säger väl något om nivån på den fortsatta diskussionen. Någon tredje person sa något lamt om yttrandefrihet. Självklart får man tänka/ tycka/ säga vad man vill, men de allra flesta människor har någon form av etiska, moraliska gränser, som hindrar en från att slänga ur sig vad som helst. Sen om man gillar läraren eller inte tycker inte jag hör till saken. Man måste inte gilla alla, men man måste respektera alla.
Nu tror jag säkert inte att det var menat att bli en så stor grej av det, men folk är så oerhört naiva ibland, och faktum är att det finns de som tar illa upp. Jajaa nu ska jag få lite sömn.
Dekadens!
Jaha. Då sitter man här igen, huvudet snurrar av saker jag BORDE men inte har tid / ork / lust till. Det enda jag vill är att sova. Jag skulle säkert kunna sova i flera månader nu... Ibland önskar jag att det fanns nån person som kunde fatta alla sånna där irrelevanta, halvoviktiga beslut som man själv inte orkar fundera över, men som i smyg tar alldeles för mycket av ens energi, åt mig. Då hade jag sluppit att leva med min ständigt eskalerande ambivalens, i valet och kvalet om allt från vilka strumpor jag ska sätta på mig på morgonen, till vad jag ska göra med mitt liv. Det där som kommer efter våren alltså. Det där som jag gör mitt allra bästa för att inte tänka på.
Jag säger ju det, det måste vara nåt fel på mig.
Idag var jag iallafall äntligen och såg Max Ernsts "Dream and revolution" på Moderna. Nu måste jag hinna med Liljevalchs färgskräll innan den stänger. Jag har nämligen en faiblesse för Hjertén. Grünewald är också helt rätt. Så rääätt, liksom. Eller nåt.
......
Till min stora fasa har min kära mor fått för sig att vi ska julstäda. Väldigt oroväckande. Särskilt med tanke på att det är jag som är ordningsmänniskan i huset, det är inte ALLS jag som stökar ner...
Igår bakade jag tyska julkakor med sykonbarnen. Det var det slutgiltiga beviset på att jag bör hållas på ett avstånd på minst 5 meters radie från allt som har med bakning att göra. Mer än så säger jag inte.
Nu ska jag gå och äta libanesisk mat.
hkjgfasgkh!!
Vad ska man göra???????? När man inte ens vet vad man själv vill är det svåååårt.... Damn. Och inte är jag nykter heller.
Biology no more!
Nu är det över! Det gick fruktansvärt dåligt, men det är över!
Morgonstund har guld i mun...
Det måste iallafall ha varit min tanke igårkväll när jag kom på den briljanta idén att ställa väckarklockan på halv sex (någon gång efter att jag hade däckat med mina biologianteckningar över huvudet) i förhoppningen att jag på något mirakulöst sätt skulle kunna få in allt som inte fastnade igår... Jag kan inte säga att det var helt genomtänkt. Helst av allt vill jag bara lägga mig i sängen med täcket över huvudet och stanna där i ungefär tre månader framåt. Well.
Men snart är stunden kommen då alla de sista dagarnas zoologerande sätts på prov! Det är mycket. Väldigt mycket. Och klockan är kvart i sex på morgonen. Kvart i sex people. Kvart i sex. Kvart i... ja osv. För att gårdagens goda avsikter inte helt ska gå förlorade är det väl bäst att sätta igång nu, så... tjingeling som min käre far skulle sagt.
You kick up the leaves, and the magic is lost...
Idag känner jag mig lite melankolisk, på ett sardoniskt, cyniskt sätt. Det verkar som om dessa söndagar är dömda att stå för min bitterhets fulla kapacitet. I'm just saying.
Dock var gårdagen synnerligen lyckad. Detta var allt jag kunde uppbringa i entusiasm för tillfället.
Groovy!
Jag är i extas just nu! Anledningen är att jag lyckades komma över ett STORT antal Billie the vision and the dancers låtar.
Want to cannot help but dance!!
Jag och zoologin
Ja så här är det, det är fredagskväll och jag sitter hemma och pluggar! Mina känslor är lite kluvna, å ena sidan känner jag mig väldigt stolt över min disciplin och min inre styrka som hindrar mig från att hitta på nåt annat, å andra sidan börjar jag frukta att jag håller på att bli till en av de där människorna som "inte har nåt liv" (inga namn nämnda, men let's face it - jag tror vi alla känner till sorten)! Med tanke på att jag tillbringade hela förra helgen i total isolation, i exil med endast mina biologianteckningar som sällskap tycker jag att mina rädslor är befogade. Att jag dessutom faktiskt är väldigt fascinerad av ämnet och nästan, nästan tycker att det är roligt bekräftar ju precis mina farhågor! Oh dear god! Jag har förvandlats till en äkta pluggis!
Well well. Som kompensation är det utgång på gång imorgon kväll...Höhö.
Observera ironin! Sense the tone! Jag är inte dödligt seriös jämt! Hardly ever, för att vara ärlig.
För övrigt, apropå absolut ingenting, så får titeln på det här inlägget mig osökt att tänka på en tavla av Chagall. Vi säger så här, jag gillar tavlan bättre än titeln. Over an out.
Hey ho let's go!
Jag är ganska glad idag. Eller, nu ska jag inte ljuga, jag hade en sån där morgon imorse. En sån som får en att:
1. sprida det kompletta innehållet i ens garderob i stora högar över golvet
2. fundera över hur man skulle se ut om man helt enkelt tog närmsta sax och klippte av allt hår
3. utan vidare resultat vråla, tjuta, skrika samt slå på alla lämpliga föremål i ens närhet
4. skrämma slag på sina stackars intet ont anande föräldrar
5. allvarligt överväga att gå i ide över vintern
och så vidare och så vidare. Okej, jag kan erkänna att jag överdrev lite, lite om den där delen med vrålandet och bankandet. Men det var inte långt ifrån.
Men sen var det NÅN som sa att den (ska det vara hemligt så ska det) tänkte på mig och genast kändes livet lite lite lättare! Jag vet, sad but true. Fast till mitt försvar ska jag säga att det faktiskt inte var det som var den största orsaken till mitt humörsbyte, bland de bidragande orsakerna fanns ett pepparkaksbak och framför allt några väldigt festliga små vänner. Hör ni det, särskilt en av er, du är INTE deprimerande att umgås med!! Jag menar inte att du heller är det grisen men.... well you get the point. Ni äääääger båda två! Höhö.
Död åt pöbeln!
Ibland undrar jag om jag har för höga tankar om mig själv och mina vänner eller om min omgivning verkligen är så... imbecill, inskränkt, IQ-befriad, körd, pantad, tjockskallig, naiv, trög, puckad, urblåst (ja jag sitter med ett synonymlexikon bredvid mig) som jag får för mig?? Jag skulle naturligtvis kunna fortsätta i evighet på listan med lämpliga ord som jag exklusivt förbehåller åt att associera med vissa personer, men jag tror att jag har fått fram poängen.
För att citera vår käre gamle Goethe; "Om dessa människor hade varit böcker hade jag inte läst dem!"
Det är inte så att jag försöker sprida negativa vibbar här eller så... oh no.
Idag är en sån där dag....
Du vet. När allt känns rätt grått och mediokert. Jag är inte ens på dåligt humör, men jag är då inte på bra humör heller, for sure. Mediokert är ordet.
Åh btw....
.....fråga mig inte om den gullegulliga rosa layouten. Jag har ingen aning om hur den kom dit eller hur man gör något åt den.
Oh yeah.
Alltså det här med lussebullar. De är jättebra. De är jättegoda. Jag är ett fan av lussebullar - tro inget annat. MEN vägen dit är inte rolig. Jag ser det lite så här; antingen kan man muntert och frejdigt utan minsta förbehåll stoppa ned händerna i en bunke med smör och ägg och mjöl och whatever och knåda för glatta livet. Eller också kan man hälla mjöl och strösocker över hela köksgolvet och finna sig själv inkletad med smör upp till armbågarna, och mitt i sina halvhjärtade försök att få deg nr 1 och deg nr 2 att hålla ihop sätta sig vid datorn och skriva ett blogginlägg.
Well. Nu ska jag återgå till min bulldeg.
Nu är det officiellt....
Ja. Nu har jag alltså en blogg.
