gone.
nu är det såhär att jag har flyttat. alltså min blogg har flyttat. för den här bloggen jävlas med mig. men nu jävlas dom banne mig med fel jävel. dom jävlarna.
iallafall.
http://thoseglimmeringnights.blogspot.com/
där har ni mig nu för tiden.
tackhej.
alla drömmer om fåglar
hösten är himla fin ändå just nu:
jag storkonsumerar böcker. det har jag saknat minsann.
jag målar.
jag spelar piano igen. åh.
dricker te i stora mängder.
sveper in mig i yllekoftor och stora halsdukar.
och det jag kanske är allra bäst på: drömmer.
om storstäder och resväskor. vindsvåningar i paris. prasslande löv och hans hand i min.
om nätter med silverstjärnor. platser dit frosten inte når.
men det där vet ni ju redan.
vad jag däremot inte gör:
tvättar.
städar.
pratar om min lön.
det verkar någorlunda oskyldigt.
ps. någorlunda är ett fint ord. någorlunda annorlunda.
jaha.
folk frågar vad jag vill. jag vet inte vad jag vill. jag vet vad jag INTE vill.
kaos apati ambivalens disharmoni frågetecken frågetecken alteration andas kan inte andas.
vid närmare eftertanke vet jag nog litegrann vad jag vill. men jag vill sånt som inte går. kanske vill jag det just därför.
jag skriver utan att använda versaler. det är lite så det känns. som ett ständigt flöde av gemener.
jag går sönder en liten bit i taget.
men just det, det kommer bli bättre. det är så här det känns.
drömma.
jag vill fara runt i alla städer. bara resa. jag och min kappsäck. och allra helst ett trevligt ressällskap förstås. moskva, istanbul, paris, san francisco. jag vill ha bruna snörkängor och stickade koftor. och en sån där gammal sliten läderkoffert att packa ner mina böcker i. jag vill skramla fram på ett bortglömt järnvägsräls i en rostig och varm tågkupé. vandra runt i hemliga gränder och upptäcka gömda små vrår bland gathörn och bakgårdar. se symfoniorkestrar spela i gamla kyrkor och lyssna på gatumusikanter. sitta på små små kaféer och dricka varm choklad. titta på stadens ljus när mörkret fallit. tänka att här vill jag vara och ingen annanstans.
idag
what uniform can i wear to hide my heavy heart?
it's too heavy, it will always show.
jaques felt himself growing gloomy again.
he was well aware that to live on earth
a man must follow its fashion, and hearts
were no longer worn.
nästan som en tavla
Nyss hemkommen från en kväll med fina Håkan på scen sitter jag med en kopp te och ett par himmelskt goda körsbärstomater och lyssnar på Comtine d'un autre ete l'apr.
Vad folk kan vara fina ibland ändå tänker jag mest och inte så mycket mer.
Snart ska jag gå och lägga mig och sova lite, drömma lite, och sen vakna till en ny dag.
En dag kommer jag att dö, men alla andra dagar tänkte jag leva.
I know where the summer goes.
Jag skulle vilja fånga dagarna i en liten ask. De där fina, som man bara inte får glömma. Jag skulle ha dem på nattygsbordet bredvid min säng och ta fram och titta på dem när jag behövde fly. Det skulle vara ett bra sätt att överleva när nätterna tar över med isvindar och frostiga omfamningar.
melankoli
Nu har de materiella sakerna börjat komma på plats igen. Dessvärre är oredan i mina tankar ännu ett faktum.
Ibland tänker jag att jag ville hoppa över mig själv en stund. Kanske en dag eller två, och vara något annat. Men helst av allt ville jag bara att allt ska ordna sig en dag till sist.
Och fram till dess så får man sysselsätta tankarna med en viss pianospelande student. Med brunt hår och lite lite utåtstående öron. Och långa fingrar såklart. Och så får man lyssna om och om igen på Comptine d'un autre été.
Ja, för att hitta på sagor är både tryggt och de slutar alltid bra.
Och tittar jag ut genom fönstret finns bara mörker. Mörker och regn och blåst.
Då är det minsann trevligare att drömma om värme och vackra platser, som Istanbul. Dit skulle jag gärna vilja åka. Jag vill att det ska vara vackert. Varför är det inte vackert?
Den som bestämde att Sverige skulle bli en plats med fula hus och smutsiga gator, med regn och rusk och isiga vintrar var antagligen ingen trevlig person. Nej här skulle människorna bli bittra och introverta. Man vänder blicken ner i gatan och går försiktigt, utan att nudda någon.
Visst är det lite ledsamt.
state of things
Jag sitter och funderar över huruvida jag ska gå och hoppa från en bro eller hugga av huvudet. Jag lyckades bli av med hela väskan igår. Ja. Mobil iPod bankkort leg kontanter hemnyckel. Jag är för deprimerad för att säga mer. Ajöss.
uppenbarelse.
Jag har funnit mannen i mitt liv. Paolo Coelho. Behöver jag säga mer?
att vara rädd för livet. och något mer.
Vad skulle hända om jag åkte? Om jag vågade?
Än så länge är du bara en dunkel illusion, små bitar av drömmar, sammansnärjda till ett något osagt vackert.
Jag kanske är rädd.
Kanske skulle allt gå sönder.
Kanske skulle du inte finnas kvar för mig.
Men kanske kanske skulle jag sluta göra ont.
nattlig ensamhet.
Kvällarna är mörka nu och nätterna blir svarta. Jag är lite rädd för mörkret. Jag är rädd att det kommer att ta allt ifrån mig. Och jag får svårt att andas men då tänker jag att i mörkret vilar ljuset. Vi ser ju inga stjärnor där intet mörker är. För att citera Erik Blomberg. Det är himla sant på så många plan.
i mitt huvud.
Jag tänkte lite på en sak.
Man kan somna och tänka på något, och när man vaknar känns det lite lite bättre allting, och det är ju fint kan jag tycka. Idag kan jag iallafall andas.
Men mer än så är det egentligen inte. Det kanske räcker?
Och sommarn snurrar fort när vi bara snöar bort och en kort sekund känns som en evighet men om jag bara blundar en liten liten stund så är allt förbi.
Lite så.
men alltså.
Min bror och hans flickvän flydde just kontoret. Plötsligt inser jag att jag dragit en nitlott. Jag vill också åka lastbil!!
existentiell ångest.
Enligt Sartre är ångest inför framtiden ett naturligt, kanske till och med elementärt tillstånd hos människan. Det fria valet skapar ångest. Heidegger hävdar att denna ångest är såpass grundläggande för vår egentliga existens att allt annat i själva verket är verklighetsflykt. Likafullt är vi beroende av den. Vi bygger upp en tillvaro genom jobb, studier, vänner och så vidare, men vad betyder det egentligen? Man kan lika gärna vara någon helt annanstans i huvudet. Vad är då verkligheten, det som verkligen räknas? Hur viktiga är egentligen de fysiska faktorerna?
Trots att det antagligen inte finns någon förutsatt mening med livet är vi dömda till sökandet. Eller tror att vi är det. För sökandet i sig ger ju livet en mening. Kanske är det ändå så att det är vi själva som skapar oss en meningsfullhet?
Varje val man gör, varje beslut man fattar får följder. Man döms och definieras efter dem, av sig själv och andra. Även att inte välja är ju ett val. Just att existensen föregår essensen är ju så knepigt. Tänk om man var en stol eller något. Då hade allt varit himla mycket lättare.
Jag känner mig oerhört nihilistisk idag.
Trots att det antagligen inte finns någon förutsatt mening med livet är vi dömda till sökandet. Eller tror att vi är det. För sökandet i sig ger ju livet en mening. Kanske är det ändå så att det är vi själva som skapar oss en meningsfullhet?
Varje val man gör, varje beslut man fattar får följder. Man döms och definieras efter dem, av sig själv och andra. Även att inte välja är ju ett val. Just att existensen föregår essensen är ju så knepigt. Tänk om man var en stol eller något. Då hade allt varit himla mycket lättare.
Jag känner mig oerhört nihilistisk idag.
